How to: Framstå som galen på jobbet

Jag slutar mitt jobb imorgon, en kort period av arbetslöshet följer och sen drar jag, framtida sambon, framtida sambon 2.0 (AKA side show bob) till London.



Men, det känns som att man borde sammanfatta det som varit först, alltså nio månaders tristess på kontor. Och vad är slutsatsen? Antagligen att jag setts som en outsider, jag har varit klassclownen, den som alltid livat upp stämningen men som människor hållt lite avstånd till. Jag har alltså framstått som galen, och för er som vill försöka er på detta själva kommer här några konkreta tips:

Kalla den haltande isländska vikarien för Halty och stå ute i rökrutan och svär över hennes inkompetens. Ackompanjera även hennes smeknamn med ett ekande skratt.

Få Halty sparkad genom att bedyra hur inkompetent hon är till allt och alla.

Få totalt psykbryt när kontoret byter märke på bläckpennor. Spendera de tre kommande veckorna med att klaga på de nya pennornas kvalitet samtidigt som du snor åt dig de resterande av den gamla sorten (även dina kollegors).

Bli jätteglad när nyheten om att frikyrkligheten är sjuk och inte kan följa med ut. Demonstrera detta genom att med ett brett leende på läpparna säga: "Är Frikyrkligheten sjuk? Så hon kan inte komma ikväll?".

Uppmana en av cheferna hos din kund att äta fler pepparkakor nästa jul. Försvara dig gentemot din egen chef genom att hävda att ingen tycker om honom ändå.

Skapa egna rutiner för allt, och försök sedan utbilda dina överordnade kollegor i dessa rutiner.

Alltid berätta hur den senaste utekvällen varit, precis som den varit, och aldrig glömma att berätta om de pinsamma detaljerna. En lösryckt mening ur dessa berättelser kan t ex vara: "Anledningen till att jag är så trött är att svarta faran satt på min balkong och drack rom och cola och sjöng "Hey big spender" klockan fem i morse"

Ha en personlig vendetta med en av IT-killarna, och ge följande svar på tal dagen efter att han avlivat sin katt: IT-killen: Höhö, har du varit i slagsmål eller? (pekar syftande på mitt pollenöga, som såg ut som en blåtira) Jag: hahahaha, kul. Hur mår katten förresten?

Toppa detta med att två veckor senare när du är sur på honom igen fråga: Förresten, hur mådde katten? Jag kommer inte ihåg.

Gör allt detta, men var fortfarande omtyckt. Då kommer folk garanterat tro att det inte står rätt till.

Sällskap, ensamhet och idioti

Igår uppdagades att framtida sambon får sällskap. Typ framtida sambon 2.0 läggs till framtidsplanerna. Det var väl det vi hoppades på, jag och framtida sambon. Det kommer bli jättefint. Och haha på dig lilla djuret, vi har snott din barndomsvän.

I skrivande stund är jag ensam på ett kontor. Det är inte så ofta man är det, men kommer man på att man ska till jobbet halv sju så blir man det. Det dumma i detta är att halv sju har denna gång kommit i sällskap av ingen sömn alls. Därav idiotin, det känns som att detta kan bli festligt katastrofalt.

Äger vi kungahuset?

Jag och Framtida Sambon har diskuterat monarkin en del på sistonde, och idag slog mig en tanke: Äger vi kungahuset? Och i såna fall, i vilken utsträckning?


Kungahuset som institution är Sveriges representation gentemot omvärlden, och det finansieras av svenskarna. Alltså borde det tillhöra svenskarna, precis som sjukvården eller Vin & Sprit. I den argumentationen tror jag att de flesta skulle hålla med mig, kanske inte minst monarkisterna. Men exakt hur långt sträcker sig vårt ägande?

Vad är kungahuset? Vad går att skilja från kungahuset? Det som är kungahuset måste väl tillhöra svenskarna. Om man jämför med till exempel äldrevården, så tillhör äldreministern som post äldrevården men Maria Larsson som individ gör det inte. Detta eftersom att individ och post är åtskiljda, man jobbar och sen går man hem. Detta är inte fallet med kungahuset, kungen och Karl Gustav Bernadotte är under regentperioden inte åtskiljbara, det är inte ett jobb i vanlig mening.

Man kan visserligen inte äga en människa, men man kan äga ett varumärke. Då Karl Gustav Bernadotte är Sveriges representation och denna representation finansieras av folket, borde vi inte då äga varumärket Karl Gustav Bernadotte?

Hur vårt varumärke uppför sig, påverkar den bild andra får av Sverige, varenda gång Karl-Gustav eller Viktoria sätter sin fot utanför hemmet så bevakas det, varje liten handling representerar Sverige. Om det så är att gå på en promenad runt kvarteret.

Vi måste bestämma hur Sverige ska representeras, hurdan bilden utåt ska vara. Därför borde vi ha rätten att bestämma hur Karl-Gustav och Viktoria beter sig. Makten ska ligga hos oss, vad läser de för litteratur? Det borde vi bestämma. Vad har de på sig för kläder? Det borde vi bestämma. Vilka skämt tycker de är roliga? Det borde vi bestämma. Till slut bildas av alla små fragment en personlighet, det är den personligheten som representerar Sverige utåt, och vi har i dagsläget ingen påverkan på den, det borde vi ha.

Och om vi hade haft det, hade inte monarkin blivit ohanterlig?

Skärpta sjukregler ska betala lägre skatt

Nej, det är inte jag som är konspiratoriskt lagd och tror att man ska finansiera kommande skattesänkning med att skjuta de utbrända i sank, det är Cristina Husmark Pehrsson som säger det. Regeringen kommer äntligen med ett tydligt politiskt budskap, och förklarar en gång för alla varför Sverige nästan alltid har Social demokratiskt styre. Det här är nämligen något av det dummaste jag hört.

Helt plötsligt underordnar man människor en ekonomisk princip, det är viktigare att ha låga skatter än att ta hand om dem som behöver vård. Utbrända ska fortsätta jobba, för att det gynnar varken dem eller samhället att de är sjukskrivna, passiviserade. Här verkar man ju totalt missat idén med sjukskrivning, sjukskrivning saknar ju nämligen egenvärde, den finns till för att tjäna ett annat syfte. Att rehabilitera. Det kanske inte fungerar jättebra, men vad är alternativet? Att fortsätta jobba tills dagen det tar stopp tvärt, och man nått den punkt att man kanske aldrig kan jobba igen?

Tanken är människofrånvänd, samhället är ett system och inte de människor som bygger upp det, och att upprätthålla systemet och de ekonomiska värderingar ska göras, även om det är invånarna som får stå för notan.

Det här luktar klassisk moderat politik, och det luktar faktiskt jävligt illa.

Ta mig härifrån

Är så förbannat trött på jobbet idag, vill verkligen inte vara här. Vill verkligen inte sitta vid det här förbannade skrivbordet och plinka på datorn som inte har någon större lust att lyda min vilja, eller fungera över huvud taget för den delen. Det blir så påtagligt vissa dagar, de när man inte vill sitta kvar i stolen.

Dessutom är jag härligt sur, en kund ringde och bad mig om en tjänst. det enda jag sa, efter att han pratat i fem minuter, var "Jaha", taskigt oproffesionellt. Jag har även gjort en felbokning. Det hela resulterar i att jag tröttnar på mina arbetskamrater och fantiserar om att nita dem. Speciellt den frikyrkliga, henne är jag i och för sig måttligt förtjust i även vanligtvis.

Det känns som att jag är omgiven av idioter.

Mina fantastiska vänner

Jag älskar mina vänner, de vet alltid vad de ska säga för att jag ska känna mig uppskattad. De två senaste komplimangerna jag fått:
Hedersgästen ville ersätta mitt andranamn med "you say ödmjuk, I say fuck you".
Han som hädade B&J kallade mig Überfnask.

Jag tror att de gillar mig.

Jag - en Raconteur

Hedersgästen nämnde en personlig sak om sig själv till Framtida Sambon, Hedersgästen trodde att Framtida Sambon redan visste detta, genom att jag skulle ha skvallrat. Det hela ledde till en situation som Hedersgästen nog uppfattade som pinsam, Framtida Sambon tyckte dock att det hela var väldigt festligt.

Hedersgästen antog alltså att jag skulle skvallra. Jag misstänker att mina vänner ser mig som en skvallerapa. Jag skulle därmed vilja ta tillfället i akt och rätta dessa förtappade själar - Jag är en raconteur, och ingenting annat.

Very bad monkeys

Koko på Kanelen påstår att "all work and no play makes Koko a very bad monkey". Som botgöringsförsök uppviglar hon till att se simpsonsfilmen på onsdag. Måhända att det fungerar.

Jag har för en gångs skull inte jobbat hel arbetsvecka och är ändå en väldigt dålig apa. Om man ska börja blogga så borde man ju i alla fall se till att den uppdateras ofta i början, men en dålig apa dricker alkohol istället.

Alla ska bada, typ

Nu börjar jag alltså blogga, precis som alla andra. Bada däremot, det får människor med större dödslängtan ägna sig åt.